Oj, nu trampar jag in på ett känsligt ämne, och ställer en väldigt känslig fråga.
Vad är egentligen en ideal kroppsvikt?
Med ett BMI (Body Mass Index, förhållandet mellan längd och vikt) på 22,5, och kroppsfett på runt 18%, dvs ganska mitt i normalspannet för en hälsosam och normalviktig man, så skulle man kunna tänka sig att man har en ganska ideal vikt. Många skulle nog hålla med om det när man bara tittar på siffrorna. Men när man hela tiden får höra kommentarer som att ”Du måste äta, du är för mager”, så börjar man fundera. Visst, idealvikten kanske inte är mitt i ”normalspannet”, och vad som anses vara idealt kanske också förändras över tid.
Vid ett BMI på 25 och ca 24% kroppsfett, gränsen till övervikt, så är det samma sak. Det kommer fortfarande kommentarer om att man är pinnsmal och måste äta mer. Det kommer aldrig några som helst antydningar om det vara bra att tänka på vad man äter, och nämner man det själv så blir det mothugg direkt. Jag undrar vad det egentligen är för ideal man jämför med när det kommer sådana kommentarer? Har idealen för en normal kropp ändrats rejält de sista åren?
Sedan hör jag även vad sägs till någon med 35 i BMI (gränsen till det som inte bara klassas som fetma, utan allvarlig fetma). Någon som har kroppsfett som sträcker i kläderna, och som ibland pustar och stånkar för att knyta skorna. Det kommer kanske inte längre några påståenden om att de är pinnsmala och måste äta mer, men blir det tal om att tänka på hur mycket man stoppar i munnen så kommer det ändå gliringar om att man ska vara nöjd med den kropp man har. ”Vikthets”, heter det visst.
Samtidigt hör jag extremt sällan gliringar om att det kanske skulle vara nyttigt att röra sig mer och äta lite mindre. (Jag har inte själv haft ett BMI på 35, så jag kan så klart inte veta allt som sägs till de som har det. Men jag hör vad som sägs öppet när jag är i närheten). Ska man lyssna på de kommentarer som kommer så verkar det fortfarande vara mer rätt att öka än att minska i vikt när man har 35 i BMI.
Ska det vara så? Jag tror egentligen inte att någon har den uppfattningen om vad som är en normal kropp, att det krävs ett BMI på närmare 40 för man ska tycka att någon i ens omgivning ser normal ut.
Så vad sitter det i egentligen?
Kan det vara så att de som själva inte lyckas hålla sin kropp i form egentligen bara mår dåligt av att se folk som försöker? Mår de bättre när andra också misslyckas? Eller är det sån tabu att säga att någon är tjock, att man hellre till varje pris envisas med att säga att alla i ens omgivning är pinnsmala?
Folk känner ofta sin kropp bäst, och mår någon dåligt av att vara tung och otränad så tycker jag att det är bättre att stötta än att kritisera! Vi kan inte veta hur hårt någon kämpar för hålla kroppen i ett visst skick. Vissa kämpar för att de vill se nåt visst i spegeln eller på vågen. Andra kämpar mot smärta och sjukdomar.
Hur får man då reda på varför någon äter eller tränar på ett visst sätt, eller hur de vill att kroppen ska se ut och fundera? Svaret är ganska enkelt, fråga! Min erfarenhet är att de flesta människor är ganska öppna med vilka mål de har för sina kroppar, och vilka utmaningarna är för att nå målen…i alla fall när någon frågar för att de genuin bryr sig, och inte inleder samtalet med dömande och kränkande kommentarer.
Visst, det finns folk som är sjukligt smala och som kanske lider av anorexia och annat, och de kanske behöver annan typ av hjälp och stöd. Men jag tror ändå att majoriteten av de i den vuxna befolkningen som känner sig tunga eller otränade faktiskt har känt rätt.
Våga prata om saken, och uppmuntra varandra till att skapa den kropp vi själva är nöjda med!
/Jocke
